Hur var det i början?
Supernervöst, verkligen! Som jag tidigare berättat så brukade jag roa mig med att ringa linjer och skoja lite med grabbarna där, men det här var inte alls samma sak. Nu kände jag att jag hade något slags ansvar jäntemot killarna, nu var de ju mina kunder och jag kunde inte behandla dem hur som helst för mitt eget nöjes skull. Jag fanns där för att göra dem nöjda, inte för att roa mig med dem (även om jag gör det nu ocså, till och från).
Jag minns hur jag bokstavligen darrade av skräckblandad nervositet inför det första samtalet. Jag satt i mitt kök, grabben och hans pappa höll på med nya nattningsrutiner och ungen skrek och skrek (usch!). Jag använde Skype för att ta emot samtalen, eftersom jag inte hade någon telefon på den tiden, så jag var lite rädd för att det skulle börja hacka och brytas och så. Så det var nog mer än bara jobbet i sig som gav mig den här känslan, det var omständigheterna runt omkring mer än själva jobbet, tror jag. Hur som helst. Jag loggade in 18.00 (gick på schema då och hade pass från 18.00-00.00) och bara väntade. Satt och slösurfade lite när Skype-fönstret poppade upp. Då kom klumpen i magen, prestationsångesten. Jag minns inte hur det första samtalet gick tyvärr, men jag minns att jag hade några missöden med tekniken. Bland annat hade jag lämnat mobilen inne i det andra rummet för att inte bli störd av den, men jag hade glömt logga ut från Skype. Jag blev visserligen inte störd, men grabben vaknade varje gång det ringde. Smart... eller inte! Hade även trassel med den trådlösa kommunikationen och fick till slut använda mig av en lååång kabel. Detta, inklusive min oförmåga att hålla mig vaken när jag vet att jag inte får lov att sova plus min förmåga att bli deppig när det är så där dystert mörkt ute och bara jag är vaken gjorde att jag efter en vecka gav upp jobbet. Men som ni förstår så återkom jag. Någon månad senare när jag fixat telefon och bestämt mig för att jobba dagtid.
Det var fortfarande svårt eftersom jag jobbade för ett företag där kunderna skulle tro att vi tjejer också ringt in för att dejta och jag kunde inte riktigt sympatisera med den filosofin. Därför mådde jag dåligt, jag lekte ju med människors känslor. Det var killar som ringde in gång på gång för att prata, som tyckte att vi började få något fint ihop och som trodde att jag betalade lika mycket som de gjorde. När jag slutade för det här företaget blev jobbet hundra gånger lättare, vill jag lova. Då kunde man säga rakt ut att det här är mitt jobb och nej, vi kommer tyvärr aldrig att träffas.
det tog väl någon vecka innan jag lärt känna alla mina karaktärer, hittat mitt sätt att jobba och började känna mig riktigt bekväm i jobbet. Men det tog desto längre tid att bli professionell. I början var jag en riktig realist, något jag fått lära mig att kunderna inte gillar. Ja alltså, det hade jag nog förstått redan innan, men det tog tid att lära sig behärska impulser. Vi kan ta ett ganska vanligt exempel. Kunden vill först knulla i röven och sedan spruta i fittan. I början sa jag att jag inte ville det, tänk på bakterier och så. NU säger jag bara åt dem att köra på. Men inom mig ryser jag faktiskt fortfarande varje gång. Jag inser att jag låter som PhonePhucker, men det är faktiskt inte hennes historia jag berättar, utan min egen. En annan sak som har med proffsighet att göra är att ha distans. Jag hade inte alls samma distans i början som jag har nu. Jag engagerade mig känslomässigt i vissa av killarna, kunde bli väldigt berörd på ett sätt som jag fått jobba bort. Det är inte så att jag är känslomässigt avstängd, jag kan fortfarande gilla dem som kunder eller avsky dem men betjäna dem ändå. Men detta har tagit tid, faktiskt. Är det något mer ni undrar är det bara att fråga!
För övrigt har jag pratat med puckot. Ni minns väl att jag alltid glömde bort att säga åt honom att vara artig. Här kommer uppdateringen:
Jag: - A det är X.
- Hej. Jag skulle vilja vara din pappa.
- Och jag skulle vilja att du sa hej då innan du la på.
*klick*
Nästa dag:
Jag: - A det är X.
Han: - Hej. Hur är det med dig?
- Bara bra tack. Hur är det själv?
- Jotack, det är bra. Jag skulle vilja vara din pappa.
Vi körde på en stund och han sprutade.
Han: - Du får ha det så bra.
- tack detsamma!
- Hej då.
Yes, yes, yes! Jag ääälskar att uppfostra karlarna. Lyckan blev dock inte långvarig, nästa gång han ringde la han bara på igen. Pucko!
Saknar dig Fido! Du kan väl skriva en rad och berätta lite om hur det är med dig. Kram!
Jag minns hur jag bokstavligen darrade av skräckblandad nervositet inför det första samtalet. Jag satt i mitt kök, grabben och hans pappa höll på med nya nattningsrutiner och ungen skrek och skrek (usch!). Jag använde Skype för att ta emot samtalen, eftersom jag inte hade någon telefon på den tiden, så jag var lite rädd för att det skulle börja hacka och brytas och så. Så det var nog mer än bara jobbet i sig som gav mig den här känslan, det var omständigheterna runt omkring mer än själva jobbet, tror jag. Hur som helst. Jag loggade in 18.00 (gick på schema då och hade pass från 18.00-00.00) och bara väntade. Satt och slösurfade lite när Skype-fönstret poppade upp. Då kom klumpen i magen, prestationsångesten. Jag minns inte hur det första samtalet gick tyvärr, men jag minns att jag hade några missöden med tekniken. Bland annat hade jag lämnat mobilen inne i det andra rummet för att inte bli störd av den, men jag hade glömt logga ut från Skype. Jag blev visserligen inte störd, men grabben vaknade varje gång det ringde. Smart... eller inte! Hade även trassel med den trådlösa kommunikationen och fick till slut använda mig av en lååång kabel. Detta, inklusive min oförmåga att hålla mig vaken när jag vet att jag inte får lov att sova plus min förmåga att bli deppig när det är så där dystert mörkt ute och bara jag är vaken gjorde att jag efter en vecka gav upp jobbet. Men som ni förstår så återkom jag. Någon månad senare när jag fixat telefon och bestämt mig för att jobba dagtid.
Det var fortfarande svårt eftersom jag jobbade för ett företag där kunderna skulle tro att vi tjejer också ringt in för att dejta och jag kunde inte riktigt sympatisera med den filosofin. Därför mådde jag dåligt, jag lekte ju med människors känslor. Det var killar som ringde in gång på gång för att prata, som tyckte att vi började få något fint ihop och som trodde att jag betalade lika mycket som de gjorde. När jag slutade för det här företaget blev jobbet hundra gånger lättare, vill jag lova. Då kunde man säga rakt ut att det här är mitt jobb och nej, vi kommer tyvärr aldrig att träffas.
det tog väl någon vecka innan jag lärt känna alla mina karaktärer, hittat mitt sätt att jobba och började känna mig riktigt bekväm i jobbet. Men det tog desto längre tid att bli professionell. I början var jag en riktig realist, något jag fått lära mig att kunderna inte gillar. Ja alltså, det hade jag nog förstått redan innan, men det tog tid att lära sig behärska impulser. Vi kan ta ett ganska vanligt exempel. Kunden vill först knulla i röven och sedan spruta i fittan. I början sa jag att jag inte ville det, tänk på bakterier och så. NU säger jag bara åt dem att köra på. Men inom mig ryser jag faktiskt fortfarande varje gång. Jag inser att jag låter som PhonePhucker, men det är faktiskt inte hennes historia jag berättar, utan min egen. En annan sak som har med proffsighet att göra är att ha distans. Jag hade inte alls samma distans i början som jag har nu. Jag engagerade mig känslomässigt i vissa av killarna, kunde bli väldigt berörd på ett sätt som jag fått jobba bort. Det är inte så att jag är känslomässigt avstängd, jag kan fortfarande gilla dem som kunder eller avsky dem men betjäna dem ändå. Men detta har tagit tid, faktiskt. Är det något mer ni undrar är det bara att fråga!
För övrigt har jag pratat med puckot. Ni minns väl att jag alltid glömde bort att säga åt honom att vara artig. Här kommer uppdateringen:
Jag: - A det är X.
- Hej. Jag skulle vilja vara din pappa.
- Och jag skulle vilja att du sa hej då innan du la på.
*klick*
Nästa dag:
Jag: - A det är X.
Han: - Hej. Hur är det med dig?
- Bara bra tack. Hur är det själv?
- Jotack, det är bra. Jag skulle vilja vara din pappa.
Vi körde på en stund och han sprutade.
Han: - Du får ha det så bra.
- tack detsamma!
- Hej då.
Yes, yes, yes! Jag ääälskar att uppfostra karlarna. Lyckan blev dock inte långvarig, nästa gång han ringde la han bara på igen. Pucko!
Saknar dig Fido! Du kan väl skriva en rad och berätta lite om hur det är med dig. Kram!
Kommentarer
Trackback
